måndag 7 juli 2014

Vattenväsen

Så kom det sig, att jag mitt i allt kände att jag behövde havet, fast med en större betydelse än "behövde". Jag kände "et trang", såsom bara ett vattenväsen kan. För vattenväsen är jag i denna värld och alla andra, människa som jag ju kallar mig, och därmed bestående av mer än hälften vatten. Känslomänska som jag ju dessutom alltid vetat att jag är, med en så stark koppling till vattnet som jag nu kan ha som vädur, och därmed eldfödd.

Så då bytte jag hastigt om från nattlinne och kastade mig på cykeln nerför backen mot havet. Jag fick nästan lock för öronen av höjdskillnaden. Vid parkeringen låste jag cykeln och sprang sedan ner mot Kattegattvågorna och hann nästan inte få av mig löpskorna innan jag rusade i. Och sedan bara slöt jag ögonen och stod, och kände hur allting rann av mig och ner i havet och bara blev... som det ska vara.

Jag stod tills vågorna hade täckt mina tår med sand och min Mor krupit fram ur molnen i söder. Då stod jag där och talade med henne och till henne och med mig själv och världen, tills jag hade fått sagt allt det jag kände att jag behövde säga. Långt till höger om mig stod hamnkranarna som enorma hundar och kikade upp mot skyn, och långt bakom mig färgade den slumrande solen himlen alldeles ljust lila.
Jag hade hunnit tänka på om jag borde tagit med mig något från mitt rum för att lämna kvar till havet, men jag hittade inget passande. Den mest passande gåvan slog mig, samma sekund som den första salta tåren landade i det bräckta havsvattnet.

En bråkdels sekund, eller en halv livstid, senare, steg jag upp och gick hem. "Det får bli den sista tåren jag fäller över dethär", hann jag tänka innan jag insåg att det antagligen skulle bli den största lögnen i kvinnominne, för jag är av vattnet, och jag gråter över allt. Nej, inte den sista. Men kanske den avgörande.

"Sometimes you have to go your way
and learn not to look back
when the world didn't follow".

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar