Jag har tänkt skriva om det här ett tag, men vi ska se om det blir till något... Nyligen hemkommen från dansgolvet med mina systrar känns det som jag inte vill sova än.
Jag har en lite annorlunda syn på förhållanden, skulle jag vilja påstå, än medeltalet. Jag har, genom mina år som flickvän, konstaterat att jag nog inte riktigt trivs i den rollen. Eller snarare har jag ofta varit en ganska dålig flickvän, sådär med samhällets ögon sett, för det finns ju vissa saker man ska och främst då inte ska göra om man är i ett "konventionellt förhållande"... Tvåsamheten, normen, passade inte mig. Jag har haft svårt att sätta det i ord, men jag har nån gång jämfört det med vänskap; Det här att man ju kan ha många olika vänner, och att man inte sviker en vän ifall man hittar fler vänner, eller umgås med nån annan (sålänge man nu inte glömmer de vänner man har). Som ett exempel, det är nu bara en aspekt av mina förhållandefunderingar.
Idag är jag i en så osannolikhet situation att jag är i precis ett sådant förhållande jag aldrig egentligen visste att jag sökte efter förrän jag hittade det. Jag brukar använda den självvalda termen "obegränsat förhållande" för att jag inte gillar termen "öppet förhållande" (och för att det inte heller riktigt stämmer in på min situation enligt mig), och rätt ofta talar jag ändå om "min pojkvän", mest då jag talar med folk som inte känner mig så bra. Det är helt enkelt enklast ibland, att inte alltid börja förklara, och man vet heller aldrig hur konservativa vissa mänskor kan vara. Det är helt säkert rätt många i min bekantskapskrets som inte skulle "approve of" min livsstil, eller min religion för den delen.
Och ibland undrar jag nog också lite själv. Efter förra helgen till exempel, satt jag och ventilerade funderingar åt min Varg, och hade lite lätt morkkis. Inte för att jag egentligen själv skulle ha gjort något som jag ångrade, men för att jag ibland tänker lite för mycket på hur andra ser mig. Och hans svar var "Men nu ska du väl inte gå och dra på dig kristen skam..!"
Och det var ett ganska klokt svar, tycker jag. För om jag inte har gjort något fel enligt mina alla regler och principer, och ingen skadas på nåt vis (An ye harm none and all that jazz), varför skulle jag då må dåligt - för att jag eventuellt bryter mot andras principer?
Jag är inte sen med att medge att jag inte varit något helgon genom tiderna, och att det har tagit rätt länge att komma fram till den ståndpunkt jag har nu. Jag har gjort fel, och jag har sårat mänskor på vägen. Men rätt igenom allting kan jag åtminstone stolt säga att jag aldrig har ljugit om något som hänt i ett förhållande. Varenda snedfel har jag dragit till korset (Oj, såna ordval...), varit brutalt ärlig med, och tagit itu med, come what may. Jag har ett så överaktivt samvete på det viset, och i vissa fall har det lett till en par av de värsta ögonblicken i mitt liv. Men så mycket har jag åtminstone alltid värderat mina förhållanden, att jag varit ärlig. Och det är jag jävligt stolt över.
Det finns många som tycker att otrohet är det värsta man kan syssla med. Jag igen anser att osanning är många gånger värre. Misstag sker, för vi är bara människor, men att ljuga om det eller att med flit låta bli att säga sanningen är att aktivt och medvetet bedra någon annan, någon man då i det här fallet påstår sig bry sig om. Och sådana mänskor har jag inte mycket till övers för.
Nåja, lagom personligt sådär efter 2 på natten. Jag tror jag undanber mig kommentarer på det här, jag ville främst ventilera tankar som dök upp.
Godnatt :)
//Holly
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar