Jag firade Imbolc sist och slutligen, för en vecka sedan, på fullmånemåndagen. Det kändes... ja, jag vet inte. Oförberett. Och det var ju inte direkt förberett heller. Det kändes hafsigt gjort, och jag avslutade väldigt hastigt. Jag vet inte vad det var som gjorde att det kändes så konstigt. Mitt hjärta var bara inte med i det hela. Men sen är det kanske just det också, mitt hjärta var nog nån helt annanstans för en vecka sedan... I vilket fall som helst kom jag mig för att göra ett väldigt improviserat Brigid's cross av färgglada sugrör, och jag gjorde det till en antivittra-talisman som jag hängt upp på min köksvägg. Och hittills har den fungerat helt strålande, måste jag medge :)
Det behövs kanske tilläggas att jag i nåt skede av den ätstörning jag lider/lidit av började kalla se min ångest som vittror, för att ha nåt sätt att konfrontera den. Numera har också andra orsaker till ångest ibland namngetts som vittror, men det är oftast kroppsångest jag syftar på.
Idag har jag också finslipat lite på handfästningen som vi kommer utföra på lördag. Spännande tider det här :) Ingen har haft så väldigt mycket kommentarer på den idé jag lade fram för en tid sedan, så jag utgår ifrån att det är okej med alla. Ännu har vi kvar att planera kärndelen, men det är egentligen Stellas ansvarsområde, så jag tänker lämna det på hennes bord. Så får det bli min "huvudvärk" att se till att vi inte blir störda och att alla vet vad de ska göra. Blir nog hur bra som helst, tror jag. Tycker det är så tufft att vi kommer få vara med om en handfästning..!
Liten peek av vad som komma skall ;)
För stunden sitter jag och lyssnar på lite hednisk musik via youtube, och tar det lugnt. Den förra veckan var inte riktigt nådig mot hjärtat, men det har ordnat upp sig. Jag blir så hispig så snabbt av så lite. Och för stunden behöver jag mitt hjärta för andra skull...
Det är en sak att vara hjärtetung av helt själviska orsaker. Men att veta att nån man är nära och bryr sig om, fått hela sitt liv omkullkastat, utslitet och söndersmulat... Det gör ens egna problem så futtiga, oavsett hur stort t.ex. avståndet Vasa-Hesa kan kännas för stunden. Det värker i helt olika delar av själen, och jag önskar det fanns nåt jag kunde göra. För stunden kan jag inte annat än finnas där, och försöka stöda. Och veta att mina egna hjärterop tystas allrasenast här i veckan, medan andras problem lämnat sår som nog knappast nånsin läks.
Älskade bror, jag finns för dig.
En tavla jag råkade gå förbi i helgen. Konstnär okänd.
Det var ungefär de tankar som rör sig i de översta lagren av huvudet för stunden.
Until next time.
//Holly
Låter spännande med en handfästning!
SvaraRadera