Stolthet vs Artighet

Skrev ju igår om att jag köpt bl.a. ett nytt pentagramhalsband, och eftersom jag är en sån som genast vill använda saker jag köpt så gick jag igår iklädd lång svart huppare, t-shirt med Poe-tryck och halsband, allt nytt, till kvällens samkväm, som råkade vara en allmän julmyskväll för en av de styrelser jag sitter/suttit i.
På väg dit funderade jag ett tag på ifall jag av ren artighet borde ta av mig halsbandet, för att jag vet att det finns en hel del kristna i nämnda styrelse, och jag inte ville att det skulle uppstå obekväma diskussioner, eller att jag skulle få frågor jag inte kunde svara rakt på. Men, tänkte jag, nog har jag ju gått med pentagram kring halsen förr, och hemskt sällan frågar ju folk faktiskt om det.

Och det kom inte heller en enda fråga under hela kvällen, men jag skulle ljuga om jag sa att det kändes helt bekvämt hela tiden. Det kom några hastiga blickar då jag tog av min sjal, men det kan lika gärna vara för att folk helt enkelt kollade in mitt halsband, sådär som man ju gör. Men det är inte vad som hände eller inte hände som är grejen, utan snarare funderingarna som uppstod i mitt huvud...

Jag är sedan länge ute ur kvastskrubben, och är i de allra flesta fall väldigt stolt över min tro, utan att nu för den sakens skull känna nåt behov av att gå och trycka den i ansiktet på folk, eller skrika högt omkring mig och vem och vad jag är. Men i sånahär fall blir jag konfys. Är det att provocera, att öppet bära symbolen för sin tro? Och spelar det roll, vad den symbolen eller tron är?
På jobbet bär jag av princip inga symboler eller annat som står för mig personligen, men vad jag väljer att bära på min fritid är ju sist och slutligen upp till mig. Men är det artighet då, ifall nån väljer att inte visa vissa delar av sig, eller är det nåt annat? Är artighet kanske snarare det att man ärligt visar sin...pja, ståndpunkt?
Jag bär min symbol delvis för att jag tycker det är del av mig, och del av mina rättigheter att få uttrycka mig, men samtidigt känns det ibland som om det skriker onödigt mycket "Titta på mig!". Kanske är det bara jag som inbillar mig, och är paranoid. Häxbränningar via folks blickar och what not :P

Sen vet jag igen inte heller om jag nervärderar folk. Kanske folk inte alls tar illa upp, eller tycker det är konstigt, utan tvärtom gärna skulle fråga, och förstå? Kanske det är Jag som har fördomar om folks öppenhet, eller brist på öppenhet?
Sist och slutligen är det ju var och ens frihet att uttrycka sin stil eller sin åsikt som hon eller han eller hen vill. Och nån kommer alltid ta illa upp, oavsett hur man vänder sig.

Jag vet inte om jag hade nån kärntanke i det här... mest ventilerar jag ord, sådär som alltid. Men skriv gärna egna kommentarer och funderingar :)
På en sidonot tror jag att dethär smycket kommer bli ett som jag bär privat ändå, för det är såpass stort att det känns... uppmärksamhetssökande. Då hänger jag hellre på mig min gamla, mindre, intetsägande stjärna, ifall jag känner att jag vill bära pentagram bland folk.

(Foto från nätet)

Nåja. Ha en trevlig torsdag, folk!