torsdag 29 september 2011

Back to Basics

Godkväll. Jag är nu något sömnig och dessutom yr efter att ha intagit 2400 mg burana under dagens lopp. Så går det då tandfén inte är på ens goda sida. Ber därför om ursäkt för eventuell yrhet.

En sak jag funderat på en tid, särskilt dehär senaste veckorna, är att jag liksom kommit ifrån mig själv på nåt vis, vad gäller min trosutövning. Det har varit så mycket av det yttre, så mycket ställande och ordnande och kontaktskapande och administrerande och så lite... ja. Så lite faktisk religion. När har jag senast hunnit sätta mig ner och tala med månen, eller ta en promenad bara för att få känna skogsluften och lyssna på stjärnorna, eller ens blunda en sekund och reflektera över var jag är. Det är fel. Då man tappar kärnan blir allting så lätt ytligt.
Jag minns att jag upplevt det här förr, exempelvis då jag efter att ha hållit en gymnasielektion om wicca (i Korsholm, om nån är intresserad av att veta), insåg att jag nästan inte alls talat om Guden och Gudinnan, men ändå rabblat upp en massa olika traditioner och högtider och korrespondenser. Nu får jag det att låta som om det inte var en trevlig upplevelse, och det var det ju nog visst, och jag är rätt stolt över att jag höll det relativt uppstrukturerat, men såhär i efterhand kunde jag kanske ha lagt tyngdpunkten lite annorlunda.

I vilket fall som helst, så har jag funderat på det här de senaste dagarna, då jag just pysslat mycket med dehär Lehto-grejerna. Och igår då jag kom hem slogs jag av en nästan våldsam lust att hålla ritual, helt spontant. Så jag bredde ut min svarta fleecefilt och tog bägaren och hållaren från husaltaret och tände ljusen, och hade mest bara tänkt slå mig ner och meditera lite, kanske dra en runa. Men då jag öppnade min låda med ritualföremål slog det mig igen än hårdare, och 2 minuter senare satt jag med rökelse och lerkrus och käll-ljus och altarspegel och allt framför mig. Och det kändes så rätt. Så saknat, på något sätt. Samtidigt var det väldigt annorlunda, en massa detaljer på altaret som jag aldrig haft med förr, men som kändes så specifikt rätt just då.

Nån cirkel slog jag inte, men jag satt nu och talade med mig själv och med Henne ett slag, och grundade mig ordentligt för första gången på jag vet inte hur länge. Kanske det var delvis därför jag kände ett sånt behov av att göra något. Jag har liksom varit ur balans på så många plan den senaste tiden. Och så var det som om någon ropade på mig långt bortifrån... När jag sedan drog en runa med frågan vad jag skulle tänka på just nu, kände jag svaret redan innan jag drog handen ur organza-påsen. Isrunan. "Ta det lugnt", kände jag. "Håsa int så!". Och en del annat, som jag sedan skrev ner i min BoS och bara är för mina ögon.

Så nu försöker jag undvisa att håsa :) Samtidigt känner jag att allt det här runt omkring, kontaktskapandet, är viktigt för mig, och inte ska glömmas. Jag måste bara minnas att inte låta det ta för stor plats. Om isen kommer in i sprickorna spräcker den den starkaste stenen.
Så ikväll har jag skickat en liten presentationstext om SFWV, som Thuleia bad om, och nu ska jag gå och lägga mig. Men jag tror faktiskt jag vill grunda mig först, för det här har varit en sjuhelsikes dag :P

Godnatt!
/Holly

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar